pain
Kan inte förstå
Förstå hur sjuk jag faktiskt varit.
Jag lyssnade på musik nyss. Plötsligt kommer en gammal ana-låt upp. Och jag fryser till. Shit vad längesedan. Allt stannade och jag såg svart. Hörde bara musiken. Höjde volymen och bara lyssnade, tyst. Släppte allt och kurade ihop mig i soffan. Det var som om ett annat liv spelades upp i mina ögon. Allt bara svischade förbi och jag kunde inte hålla tårarna inne.
Sen gick jag in på youtube, kollade igenom gamla klipp jag alltid kollade på som motivation back in the days. Musiken. Bilderna. Minnena. Allt. Allt kom tillbaka som en käftsmäll och tårarna bara rann. Sen kom jag till elle's story. Den videon jag grät till, men inte riktigt fattade innebörden i. Hon dog, Elle. Hon dog av anorexin. Men på något sätt då, något jävla sjukt sätt förut, ville jag också vara så "stark". Så stark som hon var. Kunna stå emot maten så bra som hon gjorde. Lämna jorden, och få bli fri. Och smal. Men mest fri, fri från ångesten och fri från hela världen. Alla människor runt den, som bara svek, klankade ned och spottade. Jag levde för att bli smal. Ingenting annat spelade någon roll, just för att jag inte spelade någon roll för någon annan. Det var min glöd, mitt liv och min gnutta livslust.
När jag tänker tillbaka på hur jag kunnat tänka så som jag gjorde om döden, vill jag spotta mig själv i ansiktet. Jag förstod inte, ville inte inse, att det var så stora grejer som döden det handlade om. Men jag kan samtidigt förstå, varför. Jag kan inte riktigt känna samma smärta igen. Samma ångest jag hade, som jag vet att jag hade massor av. Ångest över allt. Men jag kan förstå.
Nu fick jag bara ont. För nu är jag så mycket friskare, så mycket starkare. Jag förstår nu, att det är ett sjukligt beteende och att det bara innebär smärta och ångest. Men den oövervinnerligheten man känner när man går ned i vikt och äntligen lyckas med någonting, äntligen får ha kontroll över något, är obeskrivlig. Den känslan kan jag sakna. Att få känna sig duktig. Att få belöna sig själv. Jag brukar vara den som aldrig gör det, men när jag gick ned - gjorde jag det.
Jag tror faktiskt att vi borde göra det mer, förresten. Belöna oss själva. Skita i vad andra tycker eller säger, och belöna oss själva när vi faktiskt har varit duktiga och gjort någonting bra. Den oövervinnerligheten kom ju fram på grund av det, ellerhur? av att vi tyckte vi var duktiga, att vi belönade oss själva och mådde bra över någonting vi gjort. Annars är vi experter på att tänka "bättre kan jag" eller att "äh, det var väl ingenting.." Förstår ni poängen? belöna er själva. jag tror man mår så mycket bättre då, på heltid.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma.
Jag fick sån smärta i hjärtat bara, och jag kan inte riktigt förstå hur sjuk jag faktskt varit.
Hur ont jag faktiskt haft
Hur långt det kunnat gå
och hur ensam människor kan göra en.
Jag måste säga att jag var gravt deprimerad. Ensam. Ätstörd och nästan förlorad. Trampad på. Jag blev lämnad. Själv. På alla sätt och vis.
Jag har en ny blogg nu förresten.
Har inte börjat skriva någonting, än, men där ska komma upp en livshistoria om mitt liv.
Dock kan jag inte bara börja skriva när som helst, som ni kanske förstår. Jag vill känna mig lagom inspirerad och på rätt humör först. Är jag jätteglad och har en bra dag tänker jag inte paja dagen med att gå igenom mitt liv grundligt. För there will be tears. Många.
Bästa Lis, down och anemisk, ni kommer få reda på adressen. Det lovar jag.
Jag ska bara finslipa headern lite till, then it's on.
Kärlek & ta hand om er. ♥
Attention please!
Hej mina kära. nu vill jag veta en grej. Fungerar det inte att kommentera mina inlägg? Jag såg att Lis skrivit att det inte gick, är det så för alla?
Om det går kommentera - kommentera detta inlägget. Går det inte, blir det definitivt en ny blogg! Självklart ska ni kunna kommentera liksom.
Puss sålänge! <3
Heartache
Ibland kommer allt ikapp mig och jag blir tvungen att dra efter andan. Kippa efter andan. Det har varit så tungt. Jag har haft det så tungt. Svårt, hemskt och jobbigt. Men jag kan inte tillåta mig själv att glömma. Hur glömmer man hela sitt liv? Jag vet att jag borde. För glömmer jag, förlåter och accepterar.. Så kommer jag bli lycklig och tillåta mig att leva lyckligt. Men jag vågar inte. Jag vågar inte släppa, för nu vet jag iallafall vad jag har. Jag kan ju inte glömma ett helt liv.
Kanske?
Jag funderar skarpt på att göra en ny blogg för bara er. Alltså er som jag vet om brukar kommentera och verkligen bryr sig. Ska jag öppna mig behöver jag veta att ni, och endast ni, läser. Inte några från "min närhet" som skiter i vilket egentligen liksom.
Vad säger ni, Lis, down och anemisk? (where did you go by the way, beautiful?) Hänger ni med?! Jag vill kunna sammanfatta fritt om vad som hänt på senaste men klarar inte av att göra det här. Någon av er som förresten är sugna på att pilla med en fin design? :) Är inte kräsen öööverhuvudtaget, tänkte bara om någon vart sugen, haha.
Puss!
Snabb update
Hej finisar.
Jag har fullt upp med jobb. Har planerar att jag, såfort jag får en ledig dag, ska fixa med bloggen. Men jag får aldrig någon ledig dag. Alla lediga dagar på schemat hittills har jag blivit inringd ändå och varit tvungen att rycka in och jobba. Och tiden då jag faktiskt är hemma spenderar jag antingen sovandes eller passar på att pussa (haha, blev först "pissa". Jäkla mobil haha. Euw.) på älskling som också har ett tight schema med både jobb och träningar/matcher. Så vi får passa på någon timme per dag liksom, den timmen sitter jag gärna så lite som möjligt vid datorn på och det tror jag ni förstår! Klart ni gör. Ni är ju bäst.
Så förlåt. Ha tålamod och bli inte ledsna på mig utan mitt jobb haha. Fixar det såfort jag kan. Puss kära! Sköt om er sålänge. Kommentera gärna ändå om ni har frågor!
Kommentarer
Har förresten svarat på era kommentarer i samma inlägg ni kommenterade! In och kika.
Tack igen <3
Är på g
Nu har jag laddat ned blogg-appen på mobilen och funderat lite kring hur jag ska göra med utseendet på bloggen. Det blir enkelt och stilrent! Men jag har inte haft tid ännu att verkställa något, har jobbat och varit igång på andra håll. Det tar mycket tid från en att ha en lägenhet och att vara sambo. Men snart kommer ett sammanfattningsinlägg till er! Ge mig någon vecka att komma igång bara.
Så länge: några frågor?
Puss kära ni. Ha en fin helg!
Ni är bäst!
Tack, tack verkligen för att åtminstone två utav er kommenterade. Jag tycker inte riktigt om att inte veta vem anonym är, då jag är rädd för att denna bloggen läckt till personer i min närhet vilket jag ju inte pallar igen. Men Lis vet jag mycket väl vem den sötnosen är, tack för att du fortfarande kikar in här!
Är sugen på ny header, nytt textsnitt och ny adress överhuvudtaget. Men lets start with the first ones! Inom kort kommer här se annorlunda ut och jag kommer hålla er uppdaterade om mitt liv igen.
Nu ska jag somna bredvid älskling dock, Så stay tuned! Kärlek.
Kära kära fina
Jag mår så dåligt.
Så dåligt över att jag har lämnat er. Jag vill inte, tro mig. Jag mår jäkligt dåligt över att jag inte längre skriver här och håller kontakten med er, ska ni veta. Tänker på er ofta.
Men jag skaffade ju en "offentlig" blogg. Sedan dess har det blivit svårt att underhålla båda bloggarna på samma gång. Jag fastnade vid att kunna vara o-anonym och att få visa bilder och så vidare. Det kan jag ju inte här. Men det är fan inte värt det. På den andra bloggen läser kanske 30 personer om dagen (vilket skrämmer mig, vill inte ha så många snokare! haha..) som ALDRIG kommenterar eller yttrar sig. Jag lämnade er, som kommenterade flitigt och fanns där, för några jäkla tråkmånsar som inte vågar yttra sig. Hade jag skrivit här att jag var sjuk, hade iallafall 3 personer kommenterat och skrivit "krya på dig". INGEN bryr sig att skriva ett skit på andra bloggen. Det är dem jag borde lämna, inte er.
Så jag har gett upp er, för INGENTING. Fy fan vad jag mår dåligt över det.
Finns ni fortfarande kvar? finns ni här?
Om ni kommentarar detta inlägg och visar att ni fortfarande bryr er, så lovar jag att börja blogga här ordentligt igen. Ändrar lite i utseendet på bloggen och berättar om det ni missat och berättar om vad som komma skall. För ni och denna bloggen betyder för mycket för att bara strunta i. Shit, vad jag är dum i huvudet.
Förlåt.
Förlåt.
Förlåt!
Är ni kvar?
tre störiga
SER NI? jag höll vad jag lovade.
Jag har nyss varit sjuk, första dagen idag som jag är bättre. Har fortfarande en jobbig hosta och näsan är bongstyrig, men det funkar! Hur mår ni? önskar er det bästa.
Kan ta upp 3 störiga grejer, när jag ändå är på G. Har inte mycket mer att säga.
1) När man lagt in tvätten i tvättmaskinen, tvättat klart och kommit på att man glömt lägga in någonting. Händer alltid. Lagom störigt.
2) När saker och ting inte blir som man tänkt sig. ALDRIG, blir som man tänkt sig. Besvikelse är någonting som har kommit att bli min vardag. As sadly as it sounds. Snart stänger jag ned mina känslor totalt. Det är bara en tidsfråga.
3) När man ser en riktigt bra film eller serie, som man är helt jäkla lost i, och den/dem bara tar slut. Det är hemskt och det blir som en slags abstinens, and there is nothing you can do about it. Usch. Ska aldrig mer bli kär i någon serie. Någonsin. Har 1 avsnitt kvar av vampire diaries (vilket verkligen inte är min stil på serie, men aaarh så bra det var! någon som sett det?), och SHIT vad jag vill se det, men sen vet jag - efter avsnittet är det slut. Och då gör det lite ont i hjärtat. Någon som känner igen sig?
Kärlek.
<3.
Vi hörs igen i helgen om den blir som jag planerat den. Jag hoppas, gud vad jag hoppas.
Nu kommer älskling hem.
Puss!
Sjukis
Känns som om det är det enda jag skriver i varje inlägg numera, men det är så jag känner verkligen.
Ångest har jag, SKÄMS gör jag med, för att jag lämnar er mer och mer, trots att det är ni som bryr er mest om mig här i världen. Ni som ägnar en kommentar och jättemycket stöd. Det är ju ni som bryr er, och er jag inte rår om. Jag är ytterst ledsen för det. Det är svårt bara att hålla två bloggar igång flytandes när man skriver om två skilda grejer i båda.
Jag hoppas att ni mår bra.
Själv är jag sjuk, sällan va?
Har haft feber hela natten, hostat och kallsvättats, varit öm i kroppen, haft huvudvärk och illamående. Usch, inget roligt alls.
Så, what's new?
Jag är arbetslös numera igen, det jag jobbade på innan vart bara ett sommarjobb.
Så jag är fattig, riktigt fattig, och har inte råd med nästa hyra.
Därför måste jag ligga i och söka massor, men nu har jag en anledning att inte tänka på det, nu när jag är sjuk. Vilket känns lite som en lättnad, faktiskt. Varför är man inte miljonär, för?
Hatar dock hur alla hela tiden frågar om jobb. "Hur går det på jobbfronten?" "Vart jobbar du nu? nehe, du har inget jobb! vad vill du göra då? har du sökt någonting?" "Men du som har hyror att betala och inte bor hemma längre måste ju ha pengar! hur klarar du dig?"
Jag är så TRÖTT på dessa jäkla frågor hela, hela tiden. Drar mig medvetet undan från människor på grund av det. Typ äldre, typ släkt och baby's släkt. Alla frågar, HELA tiden. Det är så extremt jobbigt. Känns mer som att folk vill pika och stressa en, mer än att hjälpa en liksom.
Jaja.
Ikväll blir det taco-mys med pojkvännen när han kommit hem.
Han ska laga maten (idag igen!! han lagade igår med!) bara för att jag är sjuk. Men tacos är ju inte så svårt att laga, haha.. Kan man faila?
Nu ska jag kolla på Vampire Diaries.
Har liksom fastnat lite.
Vi hörs, snart igen, finaste.
INTE om en månad. Max en vecka.
Puss. <3 sköt om er.
20
Förlåt. Förlåt verkligen. Jag är urusel när det gäller att uppdatera er and i know it. Förlåt.
Jag har jobbat ganska mycket och har nyss åkt på en urinvägsinfektion som även börjat vandra uppåt. Började ta penicillin igår och det har märkts en aning i smärtan som dämpats otroligt. Skönt! hoppas det går över nu.
Vet ni en sak?
Imorgon har jag kommit till den dagen som skulle bli en flykt. Minns ni?
Min 20årsdag.
Detta är alltså sista dagen någonsin i hela mitt liv som tonåring. Dessa 6 år som tonåring har gett mig massor av erfarenhet av livet och människor. Jag har fått känna på det mesta. Jag har varit lycklig, jag har varit halvdöd. Jag har varit deprimerad, jag har haft anorexi. Jag har börjat röka, jag har varit utomlands, jag har mist oskulden, jag har haft ett förhållande längre än 2 veckor, jag har blivit ordentligt full, jag har gått ut både högstadiet och gymnasiet, tagit studenten. Jag har fått mens, jag har mist personen jag älskade mest i hela mitt liv, jag har mist ett husdjur, jag har lärt mig att älska obegränsat, jag har lärt mig tackla människor, lärt mig läsa dem, lärt mig att leva för andra, lärt mig att vara stark, hålla modet uppe och fortsätta kämpa, jag har skurit mig, jag har blivit allergisk, jag har fått lägenhet, jag har blivit sambo... Ja, det finns så otroligt mycket, så otroligt jäkla mycket som jag lärt mig genom dessa åren och varit med om. Det är nog faktiskt den mest händelserika perioden i folks liv, tror jag.
Men är det över nu? för att man får gå på systemet och ta hem sprit lagligt från andra länder?
Nejdå. Det ska inte behöva förändra någonting.
Men självklart hoppas jag. Självklart hoppas jag på förändring, åt det bra hållet.
Att jag äntligen får vara lycklig igen. Att jag får leva. Att jag slipper alla ständiga problem.
Att jag får känna att jag verklligen lever.
Men vet ni vad? det sitter i en själv.
Det är ER inställning till ERA liv som skapar hur ni lever, hur ni väljer att leva.
Det är faktiskt sant. Så jag har bestämt för mig själv, att jag ska klara detta.
Jag ska fortsätta kämpa och jag ska försöka att se allting positivt. Jag vet ju att det finns en mening med allt.
Trots att livet är orättvist och bara för att andra aldrig ger tillbaka det de får, ska inte jag behöva vara sämre för det. Jag kommer alltid att göra allt för alla andra ändå, för det är den jag är. Gör jag inte det har jag förlorat mig själv, och då är jag som död.
Ja. Jag ska kämpa för att behålla mig själv. För att inte förlora mig själv trots att det är otroligt svårt. Att ha rätt inställning till livet, hitta glädjen i livet. Och - att inte ta så mycket stryk från andra som jag alltid gör. Hålla huvudet högt. Det är mitt löfte till mig själv nu som 20åring, soon to be.
Åh, babbel.. detta fick ta igen allt jag missat skriva på sistone.
Jag hoppas ni har det bra tills nästa gång vi hörs.
Nu ska jag ha vuxenångest i någon timme till, sen ska jag pussa på pojkvännen vid 12-slaget.
Hejdå finisar. Hejdå tonåren.
Never more.
usch.
ångest.
Puss. ♥
(jag tycker himla mycket om er, ni vet det va? jag menar det verkligen. Tack för att ni står ut med mig.)
Fyllo.
Känner för att göra mig liten och nätt och sitta ihopkrupen i soffan och kolla ut, ut på det mulna vädret. Känner för att inte vara med, att bara vara själv. Samtidigt som jag är trött på att vara själv och vill vara med människor och ha roligt. Så delad, så splittrad. Så ensam.
Jag vet vad detta beror på.
Jag vet precis vad detta beror på.
Under en period nu har pojkvännen haft en alkoholgräns på 3. Han får endast ta 3 öl / drinkar / whatever per utekväll. Men det gick han bara med på ett tag, trots att han bönat och bad om att han "gjorde allt, för han klarar sig inte utan mig" när jag hotade med förhållandet och gjorde slut, pga att han kom hem full för några helger sedan, trots att han vet vad han riskerar.
Han var ute under 3-gränsen och då gick det åt helvete också. Han drack mer, ljög om det och skyllde över det på mig, som vanligt när han är full och odräglig. Men dagen efter var han inte fylld av ångest och mådde dåligt och bönade och bad, utan kaxig. Han berättade klart och tydligt att han valde spriten före mig, med andra ord då.
Ändå är jag så idiotisk som stannar kvar. Jag är så naiv, och tror att allt ska lösa sig hela jävla tiden. Jag vet ju och har det svart på vitt nu, att han värderar spriten så mycket höre än vårt förhållande. Vad fan är det, liksom? vad är det för kärlek?
Så jag stannade, ändå.
Och han satte själv gränsen 6 istället.
Och jag är väldigt, väldigt tveksam på att han kommer hålla detta.
Trots att han vet att han förlorar mig om han inte gör det.
Jag har sagt det, att jag vill aldrig, ALDRIG mer se honom full igen. Jag orkar inte.
Men han bryr sig inte. För han vill inte att jag hindrar honom att "ha kul".
Jo, för att "ha kul" betyder tydligen att bli full så att ingen tycker om en längre och må skit dagen efter och veta att jag hatar honom. Det är att "Ha kul". Ni ser, han skiter i vilket. Ändå är jag "hans allt".
Därför har jag en klump i magen idag och vill göra mig osynlig och sova till i övermorgon.
För han ska ut idag.
en kökskniv, sen är allt över
Personen jag förlitat mig på till tusen procent har svikit mig igen.
Jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska tänka.
Men mitt liv är uppbyggt i min pojkvän och bästa vän.
Jag skulle gett allt för dessa två.
Men min bästavän och jag är inte på samma våglängd har jag märkt. Inte alls.
Att jag varit så naiv, som trott det. Som vägrar inse att jag bara är en i mängden för henne.
För alla.
Eller, egentligen är jag ingen alls. Ingen alls för någon.
Det gör så ont.
Så himla otroligt jävla ont.
Jag kämpar och kämpar och ger allt. Jag får ingenting tillbaka. Folk skiter i vilket, ser det inte ens.
Jag får börja utesluta henne. Inte tänka med henne i situationer, som jag alltid räknat med att hon ska vara med i. sluta vara så naiv och tro att hon alltid kommer vara där. För det kommer hon inte, och hon försvinner bara mer. Varje gång det är någonting mellan oss, blir jag som förstörd, har min pojkvän konstaterat. "Du blir bara sån när det är någonting med din bästa vän."
Och det må vara sant. Jag har ju byggt upp allt med henne, med någon som bara försvinner allt mer och mer. Det gör så ont. Hon lämnar mig.
jag fick precis höra att hon inte kan vara där på min 20årsdag, HELLER.
Och jag har planerat den nu, födelsedagen.
Det ska bli en flykt.
Jag ställde ultumatumet till min pojkvän:
Antingen kommer jag supa mig full, så full att jag däckar vid 7, så jag slipper dagen.
Eller så åker jag och han iväg någonstans. Bara det är långt bort. För att slippa smärtan. Smärtan att ingen kommer att komma, smärtan att jag egentligen inte har en jävel att bjuda. Smärtan att jag är så jävla ensam.
Men herregud, det ska väl inte behöva vara så!?
Man ska väl inte behöva fly från sin födelsedag, 20årsdag tillochmed, för att behöva slippa smärtan?
Åt helvete med detta.
Åt helvete med allt.
Åt helvete, med mitt liv.
jag vill inte mer
jag vill verkligen inte mer
Just hold me
Jag saknar er, enormt.
Här har nästan allt kommit i ordning nu i lägenheten. Det som inte är i sin ordning är att jag är sjuk igen, eller ja.. är FORTFARANDE sjuk kan man väl säga. Hade ju en släng av förkylning och magsjuka för typ två veckor sedan, magsjukan försvann tack och lov, men förkylningen sitter kvar och har börjat ta i ordentligt nu de senaste 3 dagarna. Jag kan knappt andas och jag hosta nätterna igenom. Feber feber feber. Knarkar verkligen hostmedicin och panodil just nu, för nu har jag ju inte tid att vara sjuk.. Jag ska ju till Turkiet om 3 dagar! just my luck, right?! kul att sitta instängd på hotellrummet utan sol och bad. Usch och fy.
Och inte nog med det, är det ju snack om att en till vulkan på island har brutit ut nu. "Kan hindra flygtrafiken". JO MEN TACK! låt oss bara få åka, utan problem, tack snälla?
Blir så ledseeeen. Men det är så otroligt skrattretande samtidigt, och typiskt! är det inte? jo. Som sjutton. Ni känner ju mig mer än väl och vet att jag har en satans oförtjänad otur alltid, gällande egentligen allt.
Men sånt är det.
Är allting bra med er? det hoppas jag.
Om vi inte hörs mer innan turkiet så hoppas jag att ni har det superduperbra här hemma i det "kalla" och att ni lever livet.
Massa pussar och kramar från eran LP.
♥
